.:Texter. | .:Artiklar

Pillren ger mig ork att söka efter lycka
Publicerad: 2004-11-20, Metro

Jag är en knarkare. I alla fall enligt alla andra. Just nu läser jag en kurs om missbruk, och antidepressiva läkemedel kom upp som ett exempel på en drog. Cipramil, Atarax, Zoloft.
Jag satt förstummad längst bak i klassrummet och kunde inte tänka på någonting annat än att min lärare indirekt kallat mig och alla andra som är beroende av medicin för att klara av vardagen för knarkare.
Jag läser en kurs om missbruk, men nu känns det som om jag läser en kurs om mig själv. Mig och min sjukdom. Jag har fått diagnosen depression. Om jag inte hade min medicin så skulle jag nog ha gått under för länge sedan. Jag vet dock att jag inte är ensam. Ibland känns det som om hela Sverige går på antidepp.
Hej och välkomna till pillergenerationen. Av någon anledning (som ingen forskare har tagit reda på än, vad jag vet i alla fall) så mår vi skit.
Visst skulle jag vilja klara mig utan piller. Det kostar som fan och alla ens känslor stängs nästan av helt. Man blir som en robot. Man mår varken bra eller dåligt men man ”mår tillräckligt” för att klara av vardagen, så som att vakna på morgonen, äta regelbundet och, framför allt, att orka gå på terapin som ska hjälpa en att komma ut ur depressionen. Medicinen är ju en tillfällig lösning tills man orkar ta itu med allt som gör ont inom en. Jag kan absolut inte tala för alla som går på dessa ”lyckopiller”, men jag mår hellre ingenting än att jag må dåligt. Utan någon som helst tvekan, faktiskt.

Sedan finns det ju den här gruppen av människor runtomkring som kanske menar väl men som tycker att det är skit med medicin. Jag vet det, för att jag var en av dem förut. Att få Sveriges befolkning att bli beroende av medicin är ju inte bra.
Tidigare var jag tvungen att tvinga i mig huvudvärkstabletter om det verkligen krisade och det kändes som att mitt huvud skulle explodera av värk. I dag tar jag medicin som om det vore godis. Visst, jag totalhatar det. Jag vill vara frisk och jag vill vara fri från tabletter, men mest av allt vill jag vara glad igen.
Pillren ger mig inte lycka men de ger mig orken att söka efter den.
Det är fel av läkare att skriva ut antidepressiva medel till unga människor i tron att det är en lätt utväg. Man kan tro att någon där ute inte vill ta ansvar för den deprimerade generationen. Det kan delvis vara sant, men i väntan på revolutionen som ska få oss att må bra utan medicin tar jag mina piller. Annars kanske jag inte kommer att vara här när det förändras.

Ge mig en förändring innan ni tar bort mina mediciner. Till dess är jag väl en knarkare i folks ögon. Det finns så mycket mer jag vill säga och skriva om detta ämne men just nu är det helt tomt i min sönderknarkade hjärna. Det är mer en sak man måste känna än en sak man ska beskriva med ord. Lycka är inte ett ord utan en känsla.
Slutligen vill jag hälsa till Mikael Ljungbergs släkt och vänner. Jag beklagar verkligen sorgen. Må han vila i frid.

Nabila Abdul Fattah