.:Texter. | .:Artiklar

Jag vill få vara trygg utan vapen
Publicerad: 2004-04-28, Metro

Vill du inte bli våldtagen? Dö eller beväpna dig.
Gå inte ensam, bli inte full, träffa inte personer du inte känner, åk inte svarttaxi, gå inte i mörka områden. Lyssna aldrig på musik när du joggar. Ha aldrig på dig utmanande kläder.
Andas inte. Lev inte. Dö kvinna, dö!
Detta är vad vi får läsa och höra varje dag när vi frågar om våldtäkt. Vi måste alltid vara beredda på att när som helst kan det hoppa fram någon eller några män som är redo att sno ens livslust.
Visst, råden är bra. Visst, självförsvarskurser är bra. Men när allt kommer omkring så fälls inte våldtäktsmännen när de väl har våldtagit. Vad spelar det för roll egentligen att man har kunnat lägga in ett slag här och där när han sedan inte fälls för våldtäktsförsök?
Staten ger oss råd om självförsvar och om hur vi ska bete oss för att inte bli offer. Men vad de inte verkar ha fattat är att vi redan är offer. "Vill du inte bli våldtagen, kvinna, så får du se till att skärpa till ditt beteende. Du får sluta vara den människa du vill vara och rätta dig efter våra råd eftersom vi helt enkelt inte pallar att låsa in våldtäktsmännen. Det är nog bäst ifall vi slänger ut lite fina råd, så kan ni ju sköta saken själva. Nå, vad sägs?"
Förra året anmäldes över 2 000 våldtäkter i Sverige. Cirka 200 av fallen gick till domstol. Alltså. Vi får fan se till att bli våldtagna tio gånger innan vi kan ha rätt.
När jag går ut på kvällen ser jag till att vara beväpnad. För mig räcker inte ett pungslag eller en nedbrottning eftersom jag vet att det inte räcker som ett bra alternativ ifall någon skulle försöka våldta mig. I stället beväpnar jag mig. Och jag råder mina småsystrar och tjejkompisar att också göra det.
Vissa kan se det som olagligt, men om jag inte känner mig säker så skiter jag fullständigt i vad som är olagligt eller inte. När en kvinna blir våldtagen gäller inte Sveriges rikes lag längre, för de har valt att se åt andra hållet. Då gäller lagen "Vägra vara våldtäktsoffer".
Tydligen vill inte det svenska rättsväsendet ta hand om oss, så därför måste vi ta hand om oss själva. Visst. Men våra villkor sträcker sig längre än till en pungspark. För vi vet att efter den pungsparken händer inget. Ingen lyssnar och ingen tror. Det måste vara kvinnornas fel. För att de inte lydde alla order vi fick om hur vi inte skulle bete oss. Ändå var vi tvungna att gå ensamma hem på kvällen, eller att dricka, eller lyssna på musik när vi joggar, eller åka svarttaxi, eller ha på oss utmanande kläder. Alltså får vi fan skylla oss själva den dagen vi blir våldtagna. Vi fick råden men lyssnade inte på dem.
Jag önskar att jag kunde känna mig säker så att jag inte behövde beväpna mig. Men är alternativen att antingen vara ett offer som ingen tror på eller att vara en kvinna som fälls för misshandel så väljer jag det senare alternativet varje gång. Och jag vet att jag inte är ensam om att tycka så.
En gång träffade jag en kvinna på en spelning. Hon berättade för mig att hon hade blivit våldtagen. Första gången anmälde hon det, men bevisen var inte starka nog eftersom hon hade duschat efter våldtäkten och väntat med att anmäla för att hon mådde för dåligt. Fallet lades ned. När hon blev våldtagen för andra gången ansträngde hon sig inte ens för att ringa polisen.
Lägg ned era råd och visa att ni bryr er genom att fälla våldtäktsmännen i stället. Till dess kommer jag aldrig att släppa mitt vapen.

Nabila Abdul Fattah