.:Texter. | .:Artiklar

Ingen bryr sig om en fredlig demonstration
Publicerad: 2004-03-24, Aftonbladet

Enligt media är jag en ung person som sträcker mig lite längre än andra för att få en adrenalinkick. Jag är den ungdomen som alla som läser tidningar och ser på nyheterna tror sig känna. Ni vet vem jag är och ni vet vad jag går för. Eller?
Jag har varit engagerad i Palestinafrågan ett antal år nu. Jag har varit med på en samlingsskiva där jag bidrog med en låt och där alla pengarna gick till ett palestinskt flyktingläger i Libanon och jag har spelat på diverse olika Palestina-galor. Men det kommer aldrig fram i media. Det är inte relevant. I media är man bara en ”svartklädd” som krossar skyltfönster eller kastar stenar och flaskor på polisen.
I söndags var det en demonstration mot Israel-festivalen på Nalen i Stockholm. Festivalen går ut på att varje år samla ihop pengar till judar runt om i världen så att de kan bosätta sig i Israel, men inte var som helst … utan på palestinsk mark.
Folk som vet något om Palestina-Israel-frågan vet att bosättningar är omänskliga på alla möjliga sätt och vis. Vi ville se till att inte en enda krona skulle gå till att bygga något hus som skulle ägas av en ny-israel som tycker om att förtrycka andra människor. Detta hade alla som mål på demonstrationen. Vi känner att vi inte kan sitta och se på när oskyldiga människor dödas och förnedras dagligen.
Problemet är att alla människor inte tänker lika även om de vill samma sak. Vissa väljer den mer militanta vägen, andra den mer fredliga. Men ingen människa kan egentligen säga vad som är det rätta beslutet förrän man själv befinner sig i en situation där det beslutet måste tas.

Vi samlades på Hötorget och skulle gå tillsammans mot Nalen. Jag och en vän till mig bestämde oss för att vara sjukvårdare och hade hemmagjorda armbindlar med röda kors på för att visa vilka vi var.
Som de flesta vet blev demonstrationen inte lugn. Folk försökte ta sig till Nalen men lyckades inte på grund av kravallstaket och poliser. Vi gick till en vägkorsning och stoppade trafiken genom att stå i en cirkel och klappa händerna i takt med olika slagord. Folk tyckte att vi var irriterande och pekade fingret och skällde på oss.
Vi ville få folk att förstå hur det känns att vänta i timtal vid vägspärrar i Palestina för att israeliska soldater gillar att jävlas med en. Ibland kanske man inte ens släpps förbi om soldaterna inte känner för det.
Vi ville få dem att inse hur jobbigt det är för palestinierna att vara fånge i landet man föddes i. Att inte ha några som helst rättigheter. Men vi var inte omänskliga. Vi släppte förbi folk som skulle till någon sjuk anhörig eller folk som mådde dåligt och var tvungna att åka till sjukhus.
I Palestina får kvinnor ibland föda barn vid vägspärrarna för att man inte får åka igenom för att komma till ett sjukhus. Men detta förstod såklart inte folk. Vi var bara dom svartklädda aktivisterna som maskerade sig och krossade skyltfönster. Det hade de sett på tv.

Senare gick vi tillbaka mot Nalen och blev instängda av polisen. De började springa mot oss och slog på allt och alla. Jag såg en tjej som ramlade och jag sprang fram till henne för att se till att hon var oskadd när jag fick ett batongslag i huvudet och en kort stund därefter ett på ryggen och jag föll omkull.
Jag började skrika att jag var sjukvårdare och skulle hjälpa henne som ramlade men svaret jag fick var att ”hålla käften” och sätta mig ner. Jag fick sitta på marken med ett 60-tal andra människor, i regnet, och många frös. Vi var gripna för våldsamt upplopp. Mitt brott var att jag stannade till för att hjälpa en tjej när jag egentligen borde ha kutat för livet.
Vi fördes till olika stationer runt om i Stockholm där vi fick sitta i celler och vänta på att bli förhörda. Medan vi satt på marken i regnet som aldrig ville sluta stod en kvinna och tittade ut på oss från sitt fönster. Efter några minuter öppnade hon fönstret – och gav poliserna rosor!
Vi stoppade inte festivalen. Men vi sköt upp den. Vi såg till att den blev kortare än vad som egentligen var menat från början. Det var värt det. Det var värt slagen som jag fick, folks skrik mot mig och andra demonstranter, cell nummer 1 där jag tillbringade natten. Med tanke på vad som händer i Palestina är allt detta värt det.
Våld är onödigt. Jag skulle aldrig kasta sten eller annat på polisen eller skada en privatperson för att hon eller han står för något som jag inte kan förstå. Men det är faktiskt så att ingen bryr sig om en fredlig demonstration. Medierna skriver inte – om det inte blir våldsamt. Det vet många demonstranter om.
Jag önskar att vi kunde ha fredliga demonstrationer. Att ingen människa skulle bli skadad. Men vårt mål var inte heller att någon skulle bli skadad. Vårt mål var att visa Förenade Israelinsamlingen, som var arrangörer, att vi visste vad som pågick bakom deras fina yta och att vi inte tänker tolerera att svenska pengar går till bosättningar i Palestina.
Vi är inte våldskåta ungdomar. Vi kämpar för något. Vi är medvetna om vad som händer. Fråga oss istället för att tro att ni vet bara för att ni har läst saker i tidningen.

Nabila Abdul Fattah